Igår gick Moas farmor Margot (Gamlafarmor) till himlen mötes:(,,vilken underbar människa hon var...glad, positiv och rättvis,,sträng, skällde men menade alltid väl.
 Det är ju tanken att vi alla den vägen ska vandra och vi vet så väl att det kommer att ske en dag, men ändå är man aldrig förberedd. varför sker det då vi inte vill?? Vissa är meningen, vissa är inte. Varför är det så??? Vi vet ju alla att vi inte vill mista nån kär. Varför blir det ändå så??
Kan ju bara säga att jag inte tycker livet är rättvist. Vi har förlorat för många kära nu, så nu räcker det... men ändå sker det...
Just nu har jag ingen tillförlit till något alls , då inget går som jag vill. När Moas pappa ringde igår och berätta att Margot somnat in, så kände jag en sting i mitt hjärta,,hörde på honom hur ledsen han var,,ville bara gråta , men kunde inte,,det kom sen,,vill vara stark, men någon gång brister det..får man falla ihop?? Vem fångar då?? Vill bara skrika ut min ilska över livet, men var ska jag göra det??

Jag vet att jag låter deppig,,men har jag inte rätt att vara det ibland?? Ska vara glad även om jag inte vill...

Nu tänker jag sätta mig i soffan och fundera över livet...vad kommer att ske i framtiden??? Ingen vet och är inte det ibland tur?? Vem vill veta vad som kommer att ske?? Nej inte jag,,tar en dag i taget och försöker hela mitt trasiga hjärta...

Ta hand om varandra och älska varandra varje dag oavsett vad....

Kramisar på er